Jävla satans sjukvård!
Kl. 10:13
Ringde chefen kl.7 imorse o sjukanmälde mig. Hon tyckte också att jag skulle stanna hemma imorgon med för säkerhetsskull även om jag mirakulöst nog blev frisk redan ikväll eller nåt.
Eftersom jag sovit endast några minuter inatt och eftersom jag INTE står ut med att ha det så längre, så tog jag mig mod o ringde till den kära vårdcentralen för o kolla om dom har en akuttid idag.
Och som vanligt så var det en jävla maskinsvarare som babblade om att dom bytt nr bla bla bla och att man måste numera ringa till Umeå *great*
Ja då var det ba att ringa dit och få samtalet besvarat av ännu en jävla satans maskinsvarare. Kopplades därifrån till Lycksele igen o ännu en maskin babblade en massa alternativ.. "Om du har frågor kring den nya influensan? Tryck 1" ..å så fortsatte det innan skiten sa att man kunde dröja kvar ifall man hade övriga ärenden.
Det ringde o ringde innan en ÄNNU FUCKING JÄVLA KUKMASKIN började tala med en för tusendejävlagången! ;/ .."Vi ringer upp dig kl.14:55 på telnr.07**********"
Ja bäst för dom, dom jävlarna.. tänkte jag och la sedan på lurn'.
Arg o förbannad som jag var.. letade jag upp nr:et till medicinkonsulten (en privat klinik här i Lse). Där fick jag också ringa fleeeeeera ggr innan nån äntligen svarade. Skulle helt enkelt kolla med dom om man fick träffa en av deras läkare ifall man tillhörde Stenbergska (vilket jag tyvärr gör). Nä det gick inte! Så jag frågade dom om det gick o byta då så att jag kan tillhöra dom i fortsättningen, nä det gick inte heller. Dom hade redan alldeles för många patienter :/
Nu känns det som om man inte har så mkt mer att göra än o vänta på att dom ska ringa upp en. Och gör dom banne mig inte det, så blir det järnet dit o gnälla! Jag skiter rentav i om dom blir sur på mig. Dom gillar nämligen inte när man far o bokar tid där utan allting ska ske via telefon.. en telefon som dom aldrig svarar på.
Men seriöst, vafan ska man göra när man råkat ut för det förut att dom sagt att dom ska ringa en o så gör dom ALDRIG det??? Måste ju för fan hinna till apoteket också innan dom stänger.. ja ifall jag får träffa en läkare innan dess, vilket jag tvivlar på att jag kommer o få göra :/
Återkommer senare under eftermiddan o berättar hur det har gått..
Kl. 12:30
Efter inlägget ovan, insåg jag att det inte fanns någon chans o hinna träffa någon läkare innan apoteket stängs.. så jag drog ner till Stenbergska (vårdcentralen) o pratade med sekreteraren där o förklarade att jag bl.a ringt imorse o undrade om det ändå gick att få en akuttid ifall dom fick en sen avbokning eller nåt.
Och tyvärr så var varenda läkare upptagen, men hon undrade om det var ok om jag fick träffa en sköterska (Ann-Kristin Boman) istället.
Jorå, så länge hon kunde skriva ut medicin så.
Det gick fint... så jag fick ta o sätta mig i väntrummet o ca 10-15 min senare, ropade hon in mig. Där fick jag berätta för henne vad jag hade för symptom o hur länge det hade hållit i sig och talade förstås om att hostan besvärade mig mest.
Hon undrade vad jag hade käkat för medicin (mot hostan) innan läkarbesöket där och såg lite "förvånad" ut när jag sa.. ingen alls, och förklarade sedan att jag hade en enorm läkarfobi o att detta var mitt första läkarbesök på måååååånga år.
Så någon hostmedicin vägrade hon skriva ut och envisades med att jag skulle till apoteket o handla istället en receptfri sådan. Där kunde jag inte tro mina öron.. RECEPTFRI hostmedicin??? Är hon fan inte klok? Vafan i helvete gör man hos läkaren när man ändå kan dra till det förbannade apoteket o köpa receptfri skit? Jag blev bokstavligen förbannad o kokade inombords! Jag blev inte ens trodd när jag sa att denna receptfria medicin inte har hjälpt mig tidigare.
Till slut så sa hon.. jamen då gör vi så här, vi kollar din temp o tar ett CRP och är det högt, så får vi se sen vad vi gör.
Så in till lab-tjejerna, där temp togs o visade sig va 36,7 (om jag inte minns fel). Inte så konstigt när man är dels LÅGTEMPAD o dessutom nytagit 2 iprentabletter knappt 2h innan läkarbesöket. Ja sen blev jag stucken i fingret o kände redan innan att jag var på väg o bli lite yrslig (är fruktansvärt stickrädd o även rädd för blod).
Fick sedan sitta i väntrummet igen i väntan på svaret. Och där kunde jag inte hålla tillbaks tårarna längre, utan grät o grät i Mickes famn o förbannade den jävla sjukvården. Att man inte ens ska få medicin när man är sjuk. Vars är Sverige på väg egentligen??
Ungefär en kvart senare, fick jag komma in till damen Boman igen... där hon berättade att mitt CRP låg på 33. (man bör ha under 10 och mitt ligger oftast runt 3 när jag är frisk).
Hon sa att det inte var någon fara men att hon ändå vill att en läkare tittar på mig o lyssnar på mina lungor så att jag inte har fått pneumoni (lunginflamation). Ja o då kaaaanske du får hostmedicin utskriven av honom sen... avslutade hon sin mening med innan jag tackade o drog.
Så nu ska jag dit igen 14:30 *håll tummarna för mig*
Kl. 16:30
Hm, vad ska man säga? En usel o halvstressig dag slutade ändå bra.
ÄNTLIGEN en läkare som tog en på allvar! Fem guldstjärnor till dig Samuel Sagström :) Han var superproffsig och hade INTE den där borrande/perversa blicken som många andra vidriga läkare bruk' ha när dom undersöker en. Kände mig för en gång skull avslappnad o framförallt trygg. Å så måste jag få berömma hans fina sätt att tala till sina patienter. Han är klippt o skuren för det yrket!
Vi snackade lite därinne o gissa vad? Han skrev ut hostmedicin åt mig o sa att jag skulle fortsätta med alvedon/ipren också.
Han kollade även mina öron o halsmandlar. Båda 2 var svullen, vilket gör att jag har lite nedsatt hörsel nu o svullnaden hade även spridit sig ner mot axlarna.
När jag hade satt på mig tröjan igen, så frågade jag om det kunde va svininfluensan jag hade fått. Jag vet inte riktigt, svarade han.
Vi måste ta ett prov o kolla det. Så in till lab igen efter en kvart ungefär o till det hemska provet. Helvete satan vad ONT det gjorde o nej, jag överdriver inte. Trodde på fullaste allvar att jag skulle tuppa av smärtan därinne. Fick sitta lite böjt framåt på en stol, o sedan körde lab-sköterskan upp en lång/böjbar stålpinne (med tops längst ut) upp i näsan o ner genom strupen, rörde om lite och lät sedan den ligga kvar en liten stund. Dessa sekunder kändes som en evighet.
Det gjorde så pass ont att jag t.o.m grep tag i sköterskans arm utan o reagera först o skrek till (inte så högt hoppas jag) o tårarna ba sprutade. Precis som det blir när man piercar näsan.. även där sprutar tårarna.
Men om man nu ska beskriva denna smärta.. så upplevde jag den som en elektrisk stöt :/
Efteråt drog vi till apoteket där jag hämtade ut min medicin. Passade även på att köpa en ny temp. Min gamla håller på att ta sina sista andetag.